Hurt

När det gäller det gamla gardet av artister så har jag mina perioder. Jag snöar lätt in på någon som jag lyssnar väldigt mycket på under ett par veckor, sedan byter jag tillbaka till någon annan. Senaste perioden har det varit mycket Sringsteen och Neil Young. Men nu på senare tid har det blivit mer och mer Johnny Cash. Jag kom nämligen att tänka på covern av Nine Inch Nail's Hurt. En låt han spelade in bara månader före han dog. Ni har såklart säkert hört den, enligt mig det bästa covern någonsin.



Första gången jag fastnade (kanske till och med hörde?) för Cash så satt jag i soffan hemma på Bergdalen. Jag gick i mellanstadiet skulle jag gissa. Förmodligen satt jag och drack ett glas oboy och käkade skogaholmslimpa med hushållsost. Dr Quinn var som brukligt på tvn vid den här tiden på dagen, och helt plötsligt så kom det en ännu coolare person än Sally(även om det på den tiden knappt var möjligt att tycka att någon var coolare än Sally) in i avsnittet. The man in black.

Blast from the past

Jag har blivit sjuk, vilket jag är sjukt (roligare än så här blir det inte idag..sjuk...skukt.. ja ni fattar) förbannad över. Men efter att under kvällen ha lagt böckerna åt sidan så tänkte jag ändå rensa i min blogg bland alla förkastade inlägg (vilket visade sig vara fler än dom publicerade). Jag har nämligen en tendens att börja skriva på ett inlägg för att sedan av olika anledningar inte slutföra det. Men till min förvåning så hittade jag ett, så vitt jag kan se, fullständigt, men opublicerat inlägg ifrån maj 2008 när jag fortfarande bodde i Umeå. Så idag, låter jag mitt yngre jag stå för inlägget.

Väl bekomme;


Om jag tidigare någon gång skyllt en gles blogguppdatering på att jag har haft mycket att stå i senaste tiden, så kan jag absolut inte haft en aning om vad jag pratade om. Fy fan i helvete vilken vecka det varit. Eller snart två veckor. Jag körde upp, ensam, till Umeå för ganska precis två veckor sedan. För övrigt. Be prepared. Det här inlägget kommer nog att bli bloggens hittills längsta.

Ja, men åter till Umeå. Väl framme i Umeå väntade lägenheten på att bli städad och urflyttad. Jag hade flera dagar på mig och fick god hjälp av ett gäng vänner. Fönstren putsades ugnen rengjordes, ja allt gick enligt planen. Så kom söndagen, dagen före den långa hemresan. Då skulle det sista packas, den sista städningen göras. Ja ni vet, allt det där. Klockan ringde förtvivlat tidigt och 07:00 var jag igång. Vid 09 så pratade jag och min vän Henrik om att ta en snabbtur (på max en timme) för lite rekreation före vi skulle ta tag i flytten. Min (nåja, pappas) bil och släpkärra hade Erik, en klasskamrat, lånat för att hämta en soffa som han hade köpt. Under tiden fick jag låna hans Saab. Så det var i denna vi begav oss mot Sibirien. Ja det heter faktiskt så. Ett gigantiskt (tro mig) stort skogs/vildmark/myrområde ett par mil utanför Umeå. Där finns absolut inga affärer, absolut inga mackar. Absolut ingen täckning på mobilen. Absolut inga hus. Och absolut inga människor. Där, naturligtvis precis just där, fick vi motorstopp.

Efter lite försök med instruktionsboken och försök till samtal med våra mobiler insåg vi oss besegrade av detta djävulska vildmarksområde. Jag kände onekligen en viss panik växa inom mig. Inte för att vi skulle frysa ihjäl i fosterställning eller bli uppätna av en björn. Okej, den sistnämnda tanken flög genom huvudet när en tjäderjävel (eller var det en orre Henke?) lyfte en meter ifrån oss. Jag trodde iallafall att jag skulle behöva gå utan mina boxershorts efter det. Men det klarade sig. Något positivt iallafall.

Nåväl. Paniken berodde på mitt nya jobb. Jag skulle nämligen börja jobba knappt 2 dygn senare. I Borås. 110 mil och en flytt därifrån. Och där stod vi. I sibirien. Med en trasig bil. Och en lägenhet full med möbler som, vid den här tidpunkten, prydligt borde stå inpackade i ett hyrsläp från Q8. Men åter till skogen, dyrbar packnings och städtid gick förlorad så vi fattade beslutet att lita till våra fötter istället för våra huvuden (som uppenbarligen inte knäckte någon genialisk idé om hur vi skulle få igång bilen). Vi gick, vi gick, det regnade, vi gick, det haglade, vi gick. Och till sist kom vi fram till ett hus, men det såg för scary ut för att vi skulle våga fråga om hjälp. Så vi gick lite till. Och till sist kom vi fram till ett...normalt hus. Där bodde dagens ros-mannen med den blåa Volvo 240:n. Han bogserade in oss(i ungefär 140 km/h), på små grusvägar, till Bullmark (närmsta byn). Vi var för övrigt förtvivlat nära att hamna i diket i början av bogseringen. Men det är en annan historia, ett annat inlägg.

Väl där fick vi äntligen täckning på våra telefoner och kunde ringa till min klasskamrat som hade hunnit bli lite smått orolig om vart jag och hans SAAB hade tagit vägen. Efter en kort, men ganska omständig lägesrapport, så begav han sig ut mot Bullmark med pappas bil och en bogserlina. Ungefär en timme senare satt vi åter och åkte kälke bakom en dragbil. Väl framme i Umeå bogserades bilen direkt till en verkstad där det senare konstaterades att motorn hade gjort sitt (vilket helt enkelt resulterade i att en ny motor var tvungen att handlas in...).

Efter en hjälteinsatts av Henke och min kära klasskamrat Andreas så lyckades vi till slut tömma lägenheten under kvällen och jag gjorde sedan något som iallafall lite grann kan liknas vid en flyttstädning under natten och morgonen därpå. När jag hade städat det sista köksskåpet var klockan 14. Och klockan 06:00, dvs 16 timmar senare, skulle jag infinna mig på Ericsson i Borås för mitt första tolvtimmarspass på sommarjobbet. Det var helt sonika bara att hoppa in i bilen och, i min ensamhet, sträckköra 110 mil. Jag kom fram till Borås klockan 05 och hann bara ta en snabb dusch och surpla i mig lite kaffe före jag fick sticka till jobbet. Jag har nog aldrig varit tröttare än när jag stämplade ut på jobbet, ytterligare ett halvt dygn senare. Fy faen.

Gör hela kohagen grön

Har tidigare nämnt min längtan efter sommaren. Idag, när våren kikade förbi här i Göteborg, blev inte den längtan svagare precis.



Här, i stugan, hoppas jag spendera ett antal sköna dagar i sommar.

T-minus; cirka 2 månader.

Låt mig inte vänja mig

Vissa saker gör att man riktigt ryser i kroppen av obehag. Den här låten framkallar precis just det obehaget. Fy fan. Bättre studiemotivation finns nog inte.

Men låten är likväl fantastisk. En Kjell Höglund i högform(?).



Hoppas ni kan få lite motivation av den. Det får jag!

Nu ska jag dricka en varm nybryggd kaffe från idag.

Fick höra att mitt senaste inlägg var lite halvt oseriöst till skillnad mot mina tidigare. Det stämmer inte helt, för jag längtar verkligen efter sommaren.

Jag har länge, i flera år faktiskt, tänkt köpa en beatlest-shirt (hur skriver man det utan att det ser så jäklarns konstigt ut? för det är väl ändå ett ord och inte två..?). T-shirten i fråga har bara texten; John, Paul, George & Ringo. Jag har letat lite då och då men aldrig hittat någon bra och billig. Det billigaste jag hittade nu var den här:



I ett sådant här läge ska man nog inte vara snål och ta det billigaste. Okej att man köper Euroshoppers broccoli, istället för Findus. Men nja.. här ska jag nog undvika att köpa det billigaste. Bomullskvalitén kan ju inte vara bra när den är för billig?!

Okej. Det var ett billigt försök att vara lite rolig från min sida. Jag vet att jag inte lyckades fullt ut..

Men så här ser den ut iallafall. Jag har sett den lite här och var, och jag vet inte varför, men jag gillar den!



Ja, mycket mer än den t-shirten hade jag nog inte att skriva om idag.

Adios /Juan

Uppsnärjd i det blå

Jag avrundade precis kvällen med lite Dylan och keso. Skulle väl hellre varit Dylan och en flaska rött, men det är måndag och dessutom var jag snarare hungrig än törstig. Så den combon fick det bli.

Bland annat blev det Tangled up in blue med Bob. Som fick mig att tänka på Hellströms Uppsnärjd i det blå. Som i sin tur fick mig att tänka på Dunka mig gul och blå med Frida. Nej okej, det var först nu den ploppade upp i mitt övertrötta huvud. Men jag kom att tänka på Tomas Ledins låt Dina färger var blå. Och då kom jag väldigt sökt (till skillnad mot, allas vår, Peter Harryson) att tänka på sommaren.

Fan vad jag längtar!

Så nu gott folk, för första och sista gången blir det reklam i min blogg ;



(på tal om första och sista gången så sa en vän till familjen för länge sedan, efter att ha besökt ett proppfullt Gekås för första gången; "nu har jag iallafall varit på Ullared två gånger, första och sista"

När koltrasten sjunger återvänder livet

Tussilago, grus på gatorna, tranor, upptinad hundskit, staplar av blomjord i affären, skitiga fönster, sädesärla, snödroppar, GB glassnyheter, kom-i-form-till-beach-2011-löp, lärkor, hägg, vårflod, Allsvenskans start, ja det finns en massa tecken på vår.

Men för mig finns det inget så underbart vårtecken, som när jag hör den första koltrasten sjunga. Först då vänder det i mitt sinne och jag vågar äntligen hoppas på ljusare och varmare tider. Trots tidernas bakslag idag, med snö och storm, så satt det en frusen koltrast och värmde mig med sin sång när jag var på väg hem idag. Och jag litar mer på koltrasten än snön som föll; våren kommer!

I jasminernas tid

"Vi är här. Vi lever. Inbördeskriget avbokat. Efter tre sekler är vi äntligen fria".
Så löd i slutet av april 1994 ett telegram från Sydafrika till en bävande omvärld. (Hämtat från Per Westbergs I Sydafrika (1995). En väldigt bra bok btw!) .

Mer eller mindre liknande nyheter har nått oss ett flera gånger den senaste tiden från ett flertal MENA-länder. Hela Nordafrika tycks koka, och det har sedan spridit sig som en löpeld även till Mellanöstern. Det pratas till och med om en Jasminerevolution i Kina. På tal om det, så läste jag någonstans att det för 3:e söndagen i rad organiserades massdemostrationer i Peking och Shanghai. Tydligen så svarade regimen med att stänga McDonalds i Shanghai under 1 timme.. Jag kan väl förvisso inte helt gå i god för dom här McDonaldsuppgifterna, men jag tycker det är ganska lustigt om det stämmer. "Utan en Big Mac så tröttnar dom och ger upp inom en timme", eller hur tänkte dom..?

Man kunde ju bara önska att Gaddafi kunde agera likadant och stänga ner lite snabbmatställen, istället för att skicka ut jaktplan mot demonstranterna

Men nu spårade jag ur en bit. Det jag har tänkt på, gäller nämligen vår syn på alla dom här upproren och revolutionerna Varför pratas det inte mer om det? Visst, det har varit en hel del Gaddafi i morgontidningarna och nyhetssändningarna senaste tiden. Men annars? Folk pratar fortfarande om revolutionen i Iran 1979 som något jättestort. Nu har vi haft ett par stycken liknande revolutioner (även om jag inte direkt jämför dom med revolutionen i Iran) och fler är på gång. Det är ju onekligen bland det största som hänt sen Sovjetunionens fall. Eller..?

Well well.

För övrigt 1; läs gärna Tage Danielsson novell "Den första kärleken" om ni hittar den på nätet. En liten historia om en annan sorts "jasminernas tid".. (skriv om ni vill att jag ska maila den till er)

För övrigt 2 ; så kommer Where the action is till stan. I Azaleadalens prunkande grönska ska Coldplay, Glasvegas, Bright eyes och Brandon Flowers (+ några till) spela någon gång i juni. Låter onekligen som något jag skulle kunna tänka mig att offra en dag på!

Nä, nu räcker det.

Arrivederci!



Scilla och ett rådjur.

Ju mindre rutin, desto mer liv

Som rubriken lyder har jag nog tänkt dom senaste 26 åren. Eller ja, i allafall sen jag var gammal nog att börja fundera över livet.

Men efter många goda råd angående rutin så har Andersson nu äntligen infört en stor del sådan i vardagen. Vilket känns riktigt bra!

På tal om rutin så hade jag en liten tavla med citat i mitt badrum uppe i Umeå. Bland annat var där ett citat av Stanislaw Jerzy Lec; "Många lever med en sådan häpnadsväckande rutin att det är svårt att tro att dom lever för första gången"(fritt från minnet). Under mina bad, vilket det blev en hel massa av, funderade jag till förbannelse över det där citatet. Jag lyckades aldrig förstå om det betyder att vissa är väldigt belevade och aldrig tycks begå misstag (ens för första gången), eller om han menar att vissa är så tråkiga och aldrig vågar bryta ny mark. Som ni märker funderar jag fortfarande över det..

Men åter till mig (fördelen med en blogg) och min rutin. Nu har jag minutiös planering, över i synnerhet mina kvällar, där varje minuts plugg, tandborstning och i synnerhet sänggående är planerat. Förhoppningsvis är rutinen nyckeln till lite mindre sömnproblem. Jag fick detta kloka, men enkla, tips av en vän och det känns verkligen värt att undersöka.

Nu är klockan 22:04 och jag har en minut på mig före jag ska lägga tandkräm på tandborsten.

Okej, jag skämtade lite där. Men jag har nog faktiskt inte så mycket mer idag. En bild från Thailand får avrunda det hela.

So long!

Var sak har sin tid

Var sak har sin tid. De senaste veckorna tycks det ha varit laxens. Överallt i mataffärerna rear dom ut jullaxen som inte platsade på julborden. Jag köpte 3 paket kall- och varmrökt häromdagen. Mycket prisvärt.

Sådär började jag mitt inlägg för ungefär 3 veckor sedan. Längre kom jag inte då. Rakt i utkastet.

Jag har som ni förstår haft lite skrivkramp (+ en massa att göra). Men nu när jag har mjukat upp lite så tänkte jag berätta om julen. Den spenderades, som jag nämnde i mitt senaste inlägg (någon gång för länge, länge sedan), i Thailand. Allt var precis så bra som jag hade hoppats. Mor, systers pojkvän och undertecknad trotsade alla, och då menar jag verkligen alla, odds och lyckades fly Europa under ett av 2000-talets värsta snöoväder. Från Landvetter ställdes den 21a December 4 av flighter till vår mellanlandningsdestination (hyfsat långt ord..) Frankfurt in. Ni kan ju gissa vilken vi var inbokad, oh yes! Väl på Frankfurt flughafen, som för dagen kunde agerat kuliss till vilken krigsfilm som helst, var det bara att slänga i sig en burgare och sen hoppa på 747;an till Bangkok. Men vi stannar en sekund till i Frankfurt, för scenen som mötte oss där förtjänar någon rad. Det var verkligen kaos. 1000-tals resenärer hade varit strandsatta i upp till 3 dygn på grund av ovädret inställda flighter. Det var 100-tals tältsängar uppställda, soppkök över allt och framförallt hålöggda, totalt uppgivna människor som sedan länge gett upp drömmen om julfirande. Det kändes därför nästan genant att efter 2 timmar hoppa på nästa plan, endast 5 minuter försenat. Men nog om det.




Thailand.

Ja, jag vet. Svenskarnas nya Kanarieholmar. Men nej, det finns mer än Phukets stora förbaskade turistkomplex med färska Aftonblad och "äkta svenskt kaffe".

Vi mötte upp kära Syster i Bangkok, och efter en kväll i 15-miljonersstaden (btw så har näst största stad i Thailand endast 250 000 invånare..) så begav vi oss morgonen efter mot vår slutdestination; Koh Chang. Vilket var en ny bekantskap för mig, och på alla sätt en förbaskat trevlig sådan!

Nä, jag släpper det här inlägget nu. Jag har kommit fram till att jag får berätta om den här resan i någon form av anekdotform istället under kommande inlägg. För nu jäklar ska det komma inlägg i ett rasande tempo. I allafall med mina mått sett.

Så ni får höra mer än en annan gång.