En resa till Östersund, för att avsluta en annan resa. Ett sista hejdå, som blev ett vackert avsked. Ett värdigt avslut för en underbar person. Någon sa om morfar; "att han nog aldrig, under hela sin livstid, gjorde någon annan människa arg". Att dom orden nämns på ens begravning måste vara få förunnat och får tala för sig själva.
För övrigt borde jag kanske ha döpt min blogg till En stund av en oändlighet.
Trippen till norr bestod inte bara av sorg och minnen. Mammas födelsedag avfirades med presenter, drycker och mat värdig en person som fyllde 50. Det var trevligt, och jag tror födelsedagsbarnet var nöjd med den lilla tillställningen.
Kusinen från Cloetta och Winnerbäckland var också där och lyste upp. Alltid ett kärt återseende!
På vägen upp, en jävla snöig väg, fick jag i min ensamhet (då min wingwoman (läs:mamma) sov) tid för diverse reflektioner. Vi lämnade Borås vid 15-tiden och anlände 11 timmar senare. Således körde vi (läs: jag) i totalt mörker hela tiden. Det fanns med andra ord nästan ingenting att titta på. En sak lyste dock upp i mörkret då och då, i gamla brukssamhällen och småstäder i mellansverige. Nämligen det här:
Hur i hela friden kan ett statsägt bolag som ska, med dom egna orden; " erbjuda meningsfullt och utvecklande arbete med god arbetsmiljö åt kvinnor och män med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga", ha en logga som ser ut att vara gjord för ett dagis? För jag tycker verkligen det ser ut som det. Och jag vet att åtminstone en person till tycker det (som för övrigt borde vara stolt att jag inte skrev åtminstonDe). Jag förstår det verkligen inte. Samhall och dess anställda har väl fått kämpa nog mot fördomar och skälsord. Alla har vi ju hört talas om den "skyddade verkstaden" (som numera kan gå under epitet "skyddade dagiset"). Nädu, herr/fröken art director, gör om och gör rätt.
Utöver dessa skyltar, en miljard snöflingor och ett antal takboxförsedda bilar såg jag också 17 rävar på vägen upp. Alla listiga nog att avvika från vägen i tid.
Jag kan nog inte komma undan att berätta om min Östersundstripp utan att nämna cryptosporidium. Den lilla parasiten som gjort att Östersund är som hämtad ur någon armageddonsaga. Det är tydligen någon person som hämtat hem några miljoner sådana genom att ha ätit en dålig curry i Indien och sedan skickat ut dom i en felkopplad toastol. Ja ungefär så iallafall. Jag finner det faktiskt ganska komiskt, även om jag, med all respekt, förstår att det inte är så jäkla kul för er som bor där uppe och kokar vatten dagarna i ända. Man kan nämligen koka ihjäl dom små liven. Sen är vattnet rent som boråsvatten igen.
På ostersund.se kan man under rubriken "vanliga frågor om dricksvattnet" läsa:
Fråga: När kan jag använda okokt vatten?
Svar: -När du spolar i toaletten
-När du vattnar blommorna
No kidding?
Utöver Östersundsresan har jag haft fullt upp med skola och annat.
Om 2 dagar vid den här tiden (det är jäkligt sent ser jag nu), bör jag sitta på 10 000 meters höjd (någonstans över Asjchabad i Turkmenistan) på väg mot dom där vita stränderna och det turkosa vattnet bortom snö och vinterland. Kanske återkommer jag från Thailand nästa gång.
Då jag för två jular sedan tipsade om Fairytale of New York som årets julsång, så kommer här en ny favorit inom samma genre (om man nu kan baka in alla julsånger, Christer Sjögrens "Julen är här" som Bob Dylans "Must be santa", i samma genre).
Håll till godo, och ta hand om er! (det är halt ute)
Lämna gärna en kommentar vettja:-)
