Sådär. Ännu en tenta till handlingarna. Om det var ännu en kurs till handlingarna återstår att se. Nu ska jag sniffa lite på friheten. Lite glädje i kväll och en större dos i morgon då klasskamrat Lisa bjuder till fest. Skål.
Slänger dessutom iväg en text som jag började på igår men aldrig färdigställde då jag kom på mig själv med att behöva sova. Med risk för en lite alltför pretentiös ton på det här inlägget, så kan jag inte låta bli att uttrycka min ständiga förbryllelse och oro över hur stort rökmoln det ska behövas före människan reagerar och inser. Finns det folk som har missat färgerna, luften, vattnet, dofterna och fågelsången?
Likt ett långfinger. Lika uppkäftigt pekande som en maskros sprungen ur asfalt hånar klimathotet oss rakt upp i ansikte för vår ovilja att gå upp och möta den i ringen.
Är handduken kastad? Jag, som alla andra, lever lika mycket vidare i den alltid lika odödliga tron om lösningen som hittar sig själv. Kanske sopsorteras det lite mer och kanske förgyller man en namnlista för Isbjörnens fortsatta rätt till is och morgondag. Men halt! här får ingen passera. Som en framtidens mur kommer vårat eget öde att stå oss till motstånd.
Det som dom rika vill ha, och det som dom fattiga har i överflöd kommer vara det enda vi har kvar. Nämligen ingenting. Ingenting kommer att vara det enda vi har gemensamt, om vi inte nu, tillsammans, gör något för att rädda det enda, förutom livet självt, som vi nu har gemensamt; vår ynkliga planet.
Dagens bild blir från Laos 2006.
Slänger dessutom iväg en text som jag började på igår men aldrig färdigställde då jag kom på mig själv med att behöva sova. Med risk för en lite alltför pretentiös ton på det här inlägget, så kan jag inte låta bli att uttrycka min ständiga förbryllelse och oro över hur stort rökmoln det ska behövas före människan reagerar och inser. Finns det folk som har missat färgerna, luften, vattnet, dofterna och fågelsången?
Likt ett långfinger. Lika uppkäftigt pekande som en maskros sprungen ur asfalt hånar klimathotet oss rakt upp i ansikte för vår ovilja att gå upp och möta den i ringen.
Är handduken kastad? Jag, som alla andra, lever lika mycket vidare i den alltid lika odödliga tron om lösningen som hittar sig själv. Kanske sopsorteras det lite mer och kanske förgyller man en namnlista för Isbjörnens fortsatta rätt till is och morgondag. Men halt! här får ingen passera. Som en framtidens mur kommer vårat eget öde att stå oss till motstånd.
Det som dom rika vill ha, och det som dom fattiga har i överflöd kommer vara det enda vi har kvar. Nämligen ingenting. Ingenting kommer att vara det enda vi har gemensamt, om vi inte nu, tillsammans, gör något för att rädda det enda, förutom livet självt, som vi nu har gemensamt; vår ynkliga planet.
Dagens bild blir från Laos 2006.
