Dagarna efter Dopparedan´

Ännu en jul passerad. Det var en oerhört lugn och skön jul. Dock lite tom med tanke på att syster är och surfar runt på andra sidan jorden. Den enda invändningen mot den trevliga julen, om man nu ska leta efter några sådana, är vädret. Det har regnat varje dag sedan jag kom ner ifrån Umeå. Jag är väl egentligen inte vidare förvånad, men likväl lite besviken över det. På juldagen träffade jag lite vänner från gymansieklassen. X&Y erövrades för en kväll och det var kul att skåla lite med gamla ansikten.

Annars har dagarna mest gått åt till någon form av återhämtning och vila. Trots det känner jag mig tröttare nu än före lovet. Det är väl som man säger; att man kan sova sig trött. Jag känner mig ganska övertygad om att jag har lyckats med det iallafall.

Snart nytt år och nyårsfest. Festen är det här året beläget hos Malin Berge, där vi i hennes sommarhus ska möta det nya. Hoppas på en trevlig tillställning där.

Gott nytt så länge.





Dagens bilder: 2 kort från julafton. Det ena på Scilla, som dagen till ära är lite julfin.

Freedom

När den sista inlämningen är inlämnad
den sista tentan gjord
och den sista föreläsningen avslutad

först då inser man att nu, nu är det jullov!

Hallelujah och jubel. Eller som William Wallace skulle ha uttryck det; freeeedom!

Fairytales of New York.

Kunde inte hålla mig från att lägga till denna julsångernas badboy.

1 dag kvar.

Ja, det är egentligen det enda konstaterandet jag har gjort idag. Att jag åker hem till Borås i morgon. Inte en så produktiv dag med andra ord.

Ska bli riktigt härligt att komma hem imorgon. Nu ska det packas och diskas lite.

So long.

An old slut on junk

Jag skulle mer än gärna velat ha sett The Boss göra Santa Claus is coming to town i Globen förra veckan. Känns som att chansen att få höra den på Ullevi forth of july är ganska klen. Men naturligtvis skulle en repris på Twist and Shout från 2003 funka minst lika bra.

Beträffande julsånger så finns ju alltid Shane MacGowans och Kirsty MacColl i The fairytale of New York att njuta till istället. Hörde för övrigt att BBC, som spelar den låten friskt nu i sina radiokanaler, har censurerat en hel del i originalet från 1987. Tydligen så var "faggot" och "an old slut on junk" inte förenligt med den skimrande brittiska julefriden. Perfekta jular dom verkar ha där på andra sidan Nordsjön.

Nu är det ganska precis två dygn kvar.


Dagens bild: Sidensvans, en av de allra vintrigaste fåglarna. Bilden tog jag här i Umeå i Februari när det var nästan -30 grader kallt.

Lennons Mother

Då jag på intet sätt identifierar mig eller söker någon form av tröst eller inspiration genom låten Mother av John Lennon så har den ändå legat långt upp i de senaste veckornas playlistor hos mig. Det hävdas av många att det är rockhistoriens, och kanske till och med populärkulterens första sanna utelämnande av det allra innersta hos en person. Visst har det skrivits kraftfulla kärleksepos (och dess motsatser) tidigare. Men jag kan nog hålla med om att jag inte hittat någon tidigare (eller för den delen senare) låt där någon så fullkomligt klär av sig in till det allra sköraste och mest privata som Lennon gör när han skriker ut ropen till sina föräldrar som övergav honom under hans första liv, barndommen.

Mother, you had me but I never had you,
I wanted you but you didn't want me,
So I got to tell you,
Goodbye, goodbye.
Farther, you left me but I never left you,
I needed you but you didn't need me,
So I got to tell you,
Goodbye, goodbye.
Children, don't do what I have done,
I couldn't walk and I tried to run

Jag har funderat på varför jag fastnat för den här låten. Kanske är det ett behov av att höra skörhet och känslor i en tid då man sluter sig mot det mesta av vad hemskhet heter. När en historia om en, sedan ett år försvunnen hund, som återfunnits får mer träffar än ett folkmord i Rwanda på en nyhetssida ser man tydligt att människor inte orkar se allt. Jag tror inte att jag ser något fel i detta då jag tror att vi inte är skapta för att orka uppleva allt som vi själva orsakar. (vilket i sig borde vara en varningsflagga om att något fel. Men nog om det)

Jag tror dock samtidigt att man lika lite kan vara likgiltig mot allt som att man inte orkar se allt elände i världen. Man behöver se och framförallt känna båda sidor för att kunna se klart. Kanske är det just den ena sidan av det Lennons Mother får stå för.

Jag vet inte. Ge den 5 minuter och 39 sekunder och bedöm själva.

Av goes my lårbenshals

Jag halkade idag. Inget litet oj-jag-nästan-ramlade, utan ett, enligt alla lagar, regelrätt stupfall. En trevlig dam i sina senare dagar var dock fort framme och erbjöd sin hand. Tur att det var jag och inte hennes lårbenshals hann jag tänka före hon lade fram en kortare redogörelse om hur bra hennes broddar under skorna var. Samt så fick jag naturligtvis ett, förvisso otroligt vänligt och till det yttersta välmenande, påpekande om att jag absolut borde bära ett par själv.

Jag har alltid försökt stå för någon tes om att funktionellt är snyggt. Att stövlar i skogen är snyggare än gympaskor, regnjacka är snyggare i regn än en Burberry-Trenchcoat. Ja ni fattar vad jag menar. Jag tycker faktiskt det. På riktigt.

Jag vet att jag inte alltid själv klär mig efter den tesen. Men jag jobbar på det och önskar att jag gjorde det mer. Men jag har kommit att stupa på två saker (bortsett isfläcken idag). Nämligen på cykelhjälm och just; broddar under skor. Det är förtvivlat fult trots sina sanslöst bra funktioner. Jag förstår inte vad det är som gör att det är så makalöst fult. Folk har hattar och mössor utan funktion som, i mina ögon iallafall, kan se snygga ut.

Det är märkligt det där. Men det kanske kommer med åldern. Vad vet jag, jag är ju inte så gammal än.

Men nu har jag iallafall, fulheten till trots, kommit fram till broddars genialitet.

Så kära tomten jag vill lägga till en sak till på listan...




Dagens bild: En sällsynt Ägretthäger hade det stora nöjet att besöka Umeå och universitet under några dagar nu i veckan.

4 dagar kvar.

Brist på tid eller ren lathet. Jag låter det vara osagt, då jag tror att båda stämmer in ganska väl.

I vilket fall så har den här bloggen inte kännt någon förnyelse på några veckor. Mycket har hänt. Jag får härmed gå ut på REX, ett uteställe med 23 som åldersgräns. Okej, inte lika stort som körkort eller första (lagliga) jägermeisterinköpet. Men ändå. Dagen till min (och en herrans massa andras) ära började med en obduktion. En obduktion. Alltså ingen grisdissiketion eller grävande i någon groda. Framför oss låg en människa, eller åtminstonde skepnaden av en, om jag ska skvätta in oss på något filosofiskt sidospår.

Det var annorlunda, spännande och skrämmande. Vi var 6 stycken från klassen som fick bevittna hur obduktionsläkaren letade efter dödsorsaken i, den dagen tidigare fortfarande levande, människan. Tror jag lämnar det här då jag skulle kunna fylla ett halvt internetuniversum med tankar om de 3 timmarna...

Annars så har dagarna och tiden rullat på som sig bör. Snön och vintern har dock stannat upp och tycks ha förseglat norrland för ett bra tag framöver. Kan man bortse från hur mörkt och kallt det är så är det faktiskt ganska mysigt att slippa Borås decemberväder som oftare kräver paraply än pulka.

Om fyra dagar lyfter ett FlyNordicplan mot södern med en jullovslängtande och julbordstörstande student i.

Fridens

Dagens bild: Laos 2006

Sunny sunday

Klassfesten resulterade i en oerhört trevlig tillställning. Så dagens kvitto iform av ett svikande skick tar jag med nöje. En bra uppslutning och en makalös glädje hos alla över den avklarade tentan gav en stabil (ser ni tandläkarkopplingen?) grund till en klockren kväll.

I morse vaknade jag likt varenda fotbollstokig själ i landet upp till ett "det kunde vart värre". Spanien, Ryssland och Grekland kommer nämligen att ställa upp till kamp mot Sverige i Grupp D under sommarens alp-EM. Vi kan ju hoppas att vi är bättre på att erövra Europa i sommar än Kalle den tolfte var i Poltava. Galet roligt ska det bli iallafall. En sommar har ju onekligen svårt att bli fullständig utan ett EM eller VM.

Nedräkningen har börjat. T-minus 7 månader.

Dagens bild: Koh Sameth, Thailand 2006.

En ny dag randas

Den här gången ska jag hålla mig borta från analyser om jordens problem.

Vi hade någon form av tillställning här på Skolgatan igår kväll. En salig blandning folk skålade in helgen och tog fram sina mörkaste hemligheter i leken "jag har aldrig". Oerhört trevligt.

Ikväll skall dock gårdagen toppas med nedan nämnda klassfest. Ska först gå ner på stan och ta en java med grabbarna. Och kanske, min lilla beslutsångest till trots (som jag fått sedan studentekonomin trädde in i mitt liv), lyckas jag inhandla en skjorta och lite artilleri till kvällens övning.

All lycka.


Dagens bild: Brooklyn bridge, New York 2005.

En skvätt frihet.

Sådär. Ännu en tenta till handlingarna. Om det var ännu en kurs till handlingarna återstår att se. Nu ska jag sniffa lite på friheten. Lite glädje i kväll och en större dos i morgon då klasskamrat Lisa bjuder till fest. Skål.

Slänger dessutom iväg en text som jag började på igår men aldrig färdigställde då jag kom på mig själv med att behöva sova. Med risk för en lite alltför pretentiös ton på det här inlägget, så kan jag inte låta bli att uttrycka min ständiga förbryllelse och oro över hur stort rökmoln det ska behövas före människan reagerar och inser. Finns det folk som har missat färgerna, luften, vattnet, dofterna och fågelsången?

Likt ett långfinger. Lika uppkäftigt pekande som en maskros sprungen ur asfalt hånar klimathotet oss rakt upp i ansikte för vår ovilja att gå upp och möta den i ringen.
Är handduken kastad? Jag, som alla andra, lever lika mycket vidare i den alltid lika odödliga tron om lösningen som hittar sig själv. Kanske sopsorteras det lite mer och kanske förgyller man en namnlista för Isbjörnens fortsatta rätt till is och morgondag. Men halt! här får ingen passera. Som en framtidens mur kommer vårat eget öde att stå oss till motstånd.

Det som dom rika vill ha, och det som dom fattiga har i överflöd kommer vara det enda vi har kvar. Nämligen ingenting. Ingenting kommer att vara det enda vi har gemensamt, om vi inte nu, tillsammans, gör något för att rädda det enda, förutom livet självt, som vi nu har gemensamt; vår ynkliga planet.




Dagens bild blir från Laos 2006.

Det var en gång..

Okej, jag är inte tidernas mest aktiva bloggare. Men eftersom jag inte berättat för någon om den här bloggen, och därmed ännu inte torde ha någon läsare så kan jag nog med gott samvete förlåta mig själv för det. Då jag har tenta, i det sannerligen djupgående ämnet mikrobiologi, om 7 timmar så kommer jag inte vräka ut så mycket mer än just ett konstaterande att jag fortfarande är en bloggare. Hurra.

//With one hand waving free (om sisådär 12 timmar)


Bjuder på en bild från Australien 05.
Australien har aldrig legat längre bort än en mörk novembernatt timmarna före en tenta.

Svartfot

Länge. Ja, åtminstonde ett tag, lyckades jag hålla mig borta från bloggarnas värld. Visst har jag läst och rent av följt både en och annan blogg. Men själv har jag då aldrig velat starta någon. Jag har nog framförallt intalat mig själv att jag inte har något att skriva om. För dom som vill veta vad som händer i mitt liv, kan ju välja att lära känna mig. Men till slut har jag ändå kommit fram till att det kanske vore bra med en slags "post-it" plats. Där man bara kan vräka ur sig vad man vill. Utan att någon behöver känna sig tvingad att lyssna eller läsa.

Så. Här är min första blogg och tillika blogginlägg.

Nu ska jag bege mig ner i den efterlängtade vårsolen och leta upp en uteservering med storbilds-TV där jag tänkte njuta av lite fotboll. Inte vilken match som hellst, för att citera Simon Bank på aftonbladet:

"Men, herregud: Det här är Milan–Liverpool, det är inte vilken jävla uppföljare som helst. Det är Casablanca 2. Borta med vinden 2. Taxi Driver 2 (återkomsten). Det är reprisen på den vackraste klubbmatch som någonsin spelats."

Fridens Liljor.