Lennons Mother

Då jag på intet sätt identifierar mig eller söker någon form av tröst eller inspiration genom låten Mother av John Lennon så har den ändå legat långt upp i de senaste veckornas playlistor hos mig. Det hävdas av många att det är rockhistoriens, och kanske till och med populärkulterens första sanna utelämnande av det allra innersta hos en person. Visst har det skrivits kraftfulla kärleksepos (och dess motsatser) tidigare. Men jag kan nog hålla med om att jag inte hittat någon tidigare (eller för den delen senare) låt där någon så fullkomligt klär av sig in till det allra sköraste och mest privata som Lennon gör när han skriker ut ropen till sina föräldrar som övergav honom under hans första liv, barndommen.

Mother, you had me but I never had you,
I wanted you but you didn't want me,
So I got to tell you,
Goodbye, goodbye.
Farther, you left me but I never left you,
I needed you but you didn't need me,
So I got to tell you,
Goodbye, goodbye.
Children, don't do what I have done,
I couldn't walk and I tried to run

Jag har funderat på varför jag fastnat för den här låten. Kanske är det ett behov av att höra skörhet och känslor i en tid då man sluter sig mot det mesta av vad hemskhet heter. När en historia om en, sedan ett år försvunnen hund, som återfunnits får mer träffar än ett folkmord i Rwanda på en nyhetssida ser man tydligt att människor inte orkar se allt. Jag tror inte att jag ser något fel i detta då jag tror att vi inte är skapta för att orka uppleva allt som vi själva orsakar. (vilket i sig borde vara en varningsflagga om att något fel. Men nog om det)

Jag tror dock samtidigt att man lika lite kan vara likgiltig mot allt som att man inte orkar se allt elände i världen. Man behöver se och framförallt känna båda sidor för att kunna se klart. Kanske är det just den ena sidan av det Lennons Mother får stå för.

Jag vet inte. Ge den 5 minuter och 39 sekunder och bedöm själva.