Nu tänds stjärnor och ljus i dom lyckligas hus

Jag närde en förhoppning som aldrig lyfte. Jag blev tydligen inte bättre på att hålla en jämn uppdateringsnivå här på mitt lilla skötebarn. Men desto mer att skriva om nu, när det äntligen finns tid att skriva igen.

En resa till Östersund, för att avsluta en annan resa. Ett sista hejdå, som blev ett vackert avsked. Ett värdigt avslut för en underbar person. Någon sa om morfar; "att han nog aldrig, under hela sin livstid, gjorde någon annan människa arg". Att dom orden nämns på ens begravning måste vara få förunnat och får tala för sig själva.

För övrigt borde jag kanske ha döpt min blogg till En stund av en oändlighet.

Trippen till norr bestod inte bara av sorg och minnen. Mammas födelsedag avfirades med presenter, drycker och mat värdig en person som fyllde 50. Det var trevligt, och jag tror födelsedagsbarnet var nöjd med den lilla tillställningen.

Kusinen från Cloetta och Winnerbäckland var också där och lyste upp. Alltid ett kärt återseende!

På vägen upp, en jävla snöig väg, fick jag i min ensamhet (då min wingwoman (läs:mamma) sov) tid för diverse reflektioner. Vi lämnade Borås vid 15-tiden och anlände 11 timmar senare. Således körde vi (läs: jag) i totalt mörker hela tiden. Det fanns med andra ord nästan ingenting att titta på. En sak lyste dock upp i mörkret då och då, i gamla brukssamhällen och småstäder i mellansverige. Nämligen det här:



Hur i hela friden kan ett statsägt bolag som ska, med dom egna orden; " erbjuda meningsfullt och utvecklande arbete med god arbetsmiljö åt kvinnor och män med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga", ha en logga som ser ut att vara gjord för ett dagis? För jag tycker verkligen det ser ut som det. Och jag vet att åtminstone en person till tycker det (som för övrigt borde vara stolt att jag inte skrev åtminstonDe). Jag förstår det verkligen inte. Samhall och dess anställda har väl fått kämpa nog mot fördomar och skälsord. Alla har vi ju hört talas om den "skyddade verkstaden" (som numera kan gå under epitet "skyddade dagiset"). Nädu, herr/fröken art director, gör om och gör rätt.

Utöver dessa skyltar, en miljard snöflingor och ett antal takboxförsedda bilar såg jag också 17 rävar på vägen upp. Alla listiga nog att avvika från vägen i tid.

Jag kan nog inte komma undan att berätta om min Östersundstripp utan att nämna cryptosporidium. Den lilla parasiten som gjort att Östersund är som hämtad ur någon armageddonsaga. Det är tydligen någon person som hämtat hem några miljoner sådana genom att ha ätit en dålig curry i Indien och sedan skickat ut dom i en felkopplad toastol. Ja ungefär så iallafall. Jag finner det faktiskt ganska komiskt, även om jag, med all respekt, förstår att det inte är så jäkla kul för er som bor där uppe och kokar vatten dagarna i ända. Man kan nämligen koka ihjäl dom små liven. Sen är vattnet rent som boråsvatten igen.

På ostersund.se kan man under rubriken "vanliga frågor om dricksvattnet" läsa:

Fråga: När kan jag använda okokt vatten?

Svar: -När du spolar i toaletten
-När du vattnar blommorna

No kidding?

Utöver Östersundsresan har jag haft fullt upp med skola och annat.

Om 2 dagar vid den här tiden (det är jäkligt sent ser jag nu), bör jag sitta på 10 000 meters höjd (någonstans över Asjchabad i Turkmenistan) på väg mot dom där vita stränderna och det turkosa vattnet bortom snö och vinterland. Kanske återkommer jag från Thailand nästa gång.

Då jag för två jular sedan tipsade om Fairytale of New York som årets julsång, så kommer här en ny favorit inom samma genre (om man nu kan baka in alla julsånger, Christer Sjögrens "Julen är här" som Bob Dylans "Must be santa", i samma genre).



Håll till godo, och ta hand om er! (det är halt ute)

Lämna gärna en kommentar vettja:-)

Snön faller och vi med den

Ja, satan i gatan vad kallt det är. Någonstans närde jag en förhoppning, när jag flyttade ifrån Umeå, om att få slippa en kyla that make the balls shrink to the size of raisins. Men icke. Moder jord är tydligen upprörd. Jag kan iförsig förstå henne.

Dagarna rullar på, ungefär som systerns Honda jag har lånat (tack för det!), och som jag den här veckan utnyttjar i ett evigt pendlande mellan hemstaden och den andra hemstaden.

En kass nordatlantisk oscillation är tydligen anledningen (vid sidan om moder jords vrede då) till att vi går runt och förfryser oss. På något vis, som jag inte har en aning om, så blåser tydligen ryssarnas isandedräkt in direkt över våra nackar, utan minsta motstånd.

Lite som när Messi hade fri gata mot Real Madrid igår.

Jag hoppas att ni som hyser något så när intresse för boll såg matchen igår? Ska inte bli långrandig i mitt fotbollssnack. Så jag nöjer mig med; det var fantastiskt, rent av vackert!

Fridens vänner.

En bro vackrare än Golden gate

När jag ändå är het här på bloggen så kör vi på med en video till. Någon period under gymnasietiden köpte eller jag fick jag (minns inte riktigt) dvd:n U2- Live at Slane castle. På den finns ett par minuter som jag plussat ihop till ett par dygns tittande vid det här laget. Det är en övergång mellan den vackra All i want is you och klassikern where the streets have no name. Har tidigare inte hittat den på youtube och dvd:n är sedan länge borta, så det var ett kärt återseende. Någonstans vid 03:50 visar Bono vad han går för. Enjoy.

En gnutta annat

För att göra lite motvikt till mitt tidigare inlägg idag, så postar jag en liten video så här i tentapluggets slutspurt:

Bortom månen och mars

En felräkning där 09 blivit 11 hade jag gärna mutat in om det gått. 2010 har för mig varit ett år jag kunde ha varit utan. Det började i vintras med två ambulansfärder inom loppet av 3 veckor. Först var det julsakerna som skulle bäras ner i källaren och slutade med en trappkant i bakhuvudet. Efter det var det en svängig kväll på Munhålan (tandläkarstudenternas kårhus) som resulterade i ett, enligt ortopeden, sällan sett, så frakturerat ben. 3 månader på soffan och 3 operationer tog det för att överhuvudtaget kunna börja använda kryckor.

Nyligen tog ett bra förhållande slut. Efter många väldigt bra och roliga år är det aldrig lätt att komma till det vägskälet, även om det bästa för oss båda var att vi svängde av åt varsitt håll. Jag kommer att sakna henne och kommer nog alltid att titta över axeln om hon trots allt inte tog samma stig som jag.


Sen var det stunderna när jag för sista gången fick träffa min farfar och morfar. Båda hoppade på tåget till himlen i år. Farfar i våras och min morfar för en dryg vecka sen. För bådas del slutade det efter en tids sjukdom. Min morfar var ingen karl för långvården så någonstans i sorgen så finns en lättnad att han slapp den. Farfar fick uthärda sjukdom och elände en lite längre tid, så även där var det trots allt en lättnad som mötte upp beskedet om att hans liv var över.

Dom var mina hjältar som barn, och bästa vänner som vuxen, och jag vill hoppas att jag tagit till mig lite av vad dom lärde och visade mig.










Samma dag som han hade gått bort flög en liten Talgoxe in genom fönstret till morfar där han låg på sin dödsbädd. Så min mormor bad att jag skulle måla en sådan till hans dödsannons.

Nothin' lasts forever, even cold November rain

18:e Mars 2008 var tydligen senast det begav sig. Man kan med andra ord inte kalla mig för speciellt aktiv på den här bloggen (men jag har haft mina anledningar). Det är alltså över 3 år sedan jag skrev mitt första inlägg här i bloggen, så nog måste jag erkänna att det skulle ta emot att lägga ner den. Efter att ha läst en kamrats blogg så blev jag onekligen lite inspirerad att plocka upp min lilla publikation ur sin vagga igen. Så vi kör ett varv till.

Jag får nog dock återkomma när jag listat ut något att skriva om. Med tanke på att ni som en gång läste den, nog förlyttat er till andra jaktmarker är det nog ingen hets efter nya inlägg.

Så, jag återkommer. Snart.