Bortom månen och mars

En felräkning där 09 blivit 11 hade jag gärna mutat in om det gått. 2010 har för mig varit ett år jag kunde ha varit utan. Det började i vintras med två ambulansfärder inom loppet av 3 veckor. Först var det julsakerna som skulle bäras ner i källaren och slutade med en trappkant i bakhuvudet. Efter det var det en svängig kväll på Munhålan (tandläkarstudenternas kårhus) som resulterade i ett, enligt ortopeden, sällan sett, så frakturerat ben. 3 månader på soffan och 3 operationer tog det för att överhuvudtaget kunna börja använda kryckor.

Nyligen tog ett bra förhållande slut. Efter många väldigt bra och roliga år är det aldrig lätt att komma till det vägskälet, även om det bästa för oss båda var att vi svängde av åt varsitt håll. Jag kommer att sakna henne och kommer nog alltid att titta över axeln om hon trots allt inte tog samma stig som jag.


Sen var det stunderna när jag för sista gången fick träffa min farfar och morfar. Båda hoppade på tåget till himlen i år. Farfar i våras och min morfar för en dryg vecka sen. För bådas del slutade det efter en tids sjukdom. Min morfar var ingen karl för långvården så någonstans i sorgen så finns en lättnad att han slapp den. Farfar fick uthärda sjukdom och elände en lite längre tid, så även där var det trots allt en lättnad som mötte upp beskedet om att hans liv var över.

Dom var mina hjältar som barn, och bästa vänner som vuxen, och jag vill hoppas att jag tagit till mig lite av vad dom lärde och visade mig.










Samma dag som han hade gått bort flög en liten Talgoxe in genom fönstret till morfar där han låg på sin dödsbädd. Så min mormor bad att jag skulle måla en sådan till hans dödsannons.